Riddaren på Kinnekulle
Saxo Vejleby är Christoffers nioåriga Fredriksborgshingst. Han köptes som oinriden femåring och har blivit en fantastiskt fin dressyrhäst. Saxo är mycket känslig och nervös kille, men han gör allt för sin ryttare Christoffer. Tillsammans har de klarat Levadprovet i Akademisk Ridkonst.
För 13 år sedan hade aldrig Christofer Dahlgren satt sin fot i ett stall. I dag är han en av de främsta i Europa inom den akademiska ridkonsten.
Christofer Dahlgren lever och har verksamhet tillsammans med Rebecca Östh, framgångsrik tränare i frihetsdressyr, nh och trickträning. Man hittar dem vid foten av Kinnekulle, känt som det blommande berget och för sitt rika naturliv. Här arrenderar de Hällekis säteris ridanläggning. I den tillhörande parken finns kastanje- och valnötsträd, perenn- och rosenrabatter. Ett stenkast bort ligger det Grand canyonlika kalkbrottet där delar av Arn spelades in. Ridvägen dit går genom trolsk lövskog i naturreservatet munkängarna som på försommaren doftar av ramslök från vita blommande ängshav. Två kilometers ridväg åt motsatt riktning hamnar du vid sjön Vänern.
Omgivningarna är för den hästbitne med andra ord ett litet paradis och det finns ingen tvekan om att Christofer har hittat hem. När vi träffas har han fullt upp med veckoelever som rest långväga för att få hjälp att utvecklas tillsammans med sina hästar. Men det finns inte tillstymmelse till stress när Christofer ödmjukt tar sig tid att berätta om sitt hästliv. Först tar vi oss tillbaka de 13 år då Rebecca introducerade honom för livsstilen han skulle komma att älska.
- Jag och Rebecca hade precis träffats när hon tog med mig till stallet. Jag ville ju såklart bjuda till och sa ja till en ridtur. Hon slängde upp mig på en häst och ut i skogen. Vi skrittade, travade, galopperade, hoppade över hinder. När vi kom tillbaka frågade hon mig om jag verkligen inte ridit förut men jag hade aldrig varit i närheten av ett stall. Tack vare att jag tränat mycket kampsport har jag balans och kunde koncentrera mig på att bara åka med. Det var fantastiskt.
Hur kom det sig att du började med den akademiska ridkonsten?
- Först var det bara hästar jag blev intresserad av. Efterhand ville jag göra mer med min ridning men den traditionella dressyren kändes för ansträngd. Jag var ju van vid Rebeckas hästhantering, barbackaridning utan huvudlag. Jag läste om Bent Branderup och tyckte det var intressant. Tre månader efter skogsturen köpte jag min första häst. En stressad arab som det nästan bara gick att rida dressyr med. Han blev för nervös av andra ridgrenar, ute blev han skogstokig. När jag red dressyr eller tränade trick blev han jätte lugn och kom glatt från hagen nästa dag. Om jag red ut i skogen vägrade han komma in. För att kunna ha kvar honom var jag tvungen att anpassa min ridning så mycket är tack vare den hästen. Han valde mer eller mindre åt mig.
Det måste varit något speciellt som fångade ditt fortsatta engagemang.
- Ju mer jag lärde mig, desto intressantare blev det. Jag fastnade för att jag alltid fick förklarat för mig hur jag skulle göra saker med min häst men framförallt varför. Redan från skritt ska du och hästen kunna grunderna och alla skolor. Det är en tydlig träningsform för både dig och din häst vilket gör att ni snabbt kan utvecklas. Om du kan göra en piruett i skritt och trav är det inte svårt att sen göra den i galopp. Mitt fokus ligger på kommunaktionen. Att lära hästen att lära, inte att ständigt lära nya saker. Du vinner mycket på om hästen förstår hur den ska lösa problem. Har man aldrig förklarat för hästen att den själv står för problemlösningen tar träningen längre tid. Många kommer inte vidare med sin träning för att man från början har forcerat bort grunderna genom att gå för fort fram.
Den Akademiska Ridkonsten är den konstart som bland annat Bent Banderup har återskapat genom att lägga vikt på hästens grundutbildning på det vis man gjorde förr. Här handlar det inte om att nå skolsprången så fort som möjligt, eller en piaff för att plocka tävlingspoäng. Det handlar i stället om att långsamt bygga upp hästens bärkraft och form så att den blir hållbar som ridhäst utan spänningar och låsta rörelser.
Du har två fredriksborgshingstar, Ikaros och Saxo och ett halvblod, Nicki, som du utbildar på hög nivå. Har du någon favoritras?
- Nej men jag har favoritpersonligeter. Jag fastnar för nervösa, känsliga hästar. Många av de hästar jag köpt har i princip varit slaktfärdiga för att de varit svårhanterliga. Man måste lägga tyngd och tid på att just lära den känsliga hästen att lära sig. Men när den väl kan grunderna är den otroligt lyhörd och tacksam att jobba med. Den vill göra rätt. De tröttnar inte heller om man upprepar övningar utan blir bara lugnare och mer säkra på sig själva. Det är ett trevligt drag som passar inom den akademiska dressyren men kanske inte om man vill ha en allroundhäst. Har du en jättekänslig häst som ballar ur om du ger för stora hjälper är det upp till ryttaren att minska kroppsspråket så hästen svarar bättre. Det är mer jobb att få en burdus, okänslig häst känslig.
Innan hästarna blev din heltidssysselsättning jobbade du på ett korttidshem för autistiska barn. Har du kunnat använda erfarenheterna?
Ja, framförallt med den känsliga typen av häst eftersom den bara blir gladare och självsäkrare av upprepning. Likaså blir många autistiska barn trygga och får tillit med rutiner. Konsekvens är bra med alla hästar.
Christoffer valde att sälja PRE-hingsten Fardelejo till en allroundryttare som kunde erbjuda variation, han trivdes inte riktigt som dressyrhäst.
Du har tidigare utbildat andras hästar. Ser träningen annorlunda ut beroende på hästens personlighet?
- Jag har även haft egna hästar där jag tvingats att träna på ett helt annat sätt. Min PRE hingst Fadde var jättepigg och energisk men han tröttnade efter att han gjort en övning några gånger och tyckte att han kunde den. Om jag och Saxo har två övningar som vi koncentrerar oss på hade jag tio med Fadde som jag växlade mellan. Med Saxo har jag haft en mjukare start men han är mer uthållig rent mentalt. Han blir bara gladare och mer fokuserad under träningens gång. Jag valde till slut att sälja Fadde till en allroundryttare. Det passar honom perfekt. Du kan träna akademiskt med alla hästar men vissa hästar passar mig bättre. Det är inget hinder att träna akademiskt och samtidigt tävla i western eller hoppa. Tvärtom så är det en avspänd träningsform som passar alla som vill få en mjuk, lyhörd, stark och smidig ridhäst som håller i många år. Vi brukar likna det vid sjukgymnastik för hästen.
Men du kan inte tävla med den akademiska ridkonsten?
- För mig är inte tävlingen ett problem utan vad tävlingen gör med ryttaren. Tävlingsryttare blir lätt villiga att pressa sin häst väldigt hårt för att få en rosett. Tävling är ointressant eftersom den egentligen inte säger något om själva ridningen. Tävlar du dressyr med en nordsvensk kommer du aldrig få poäng jämförbara med ett halvblod även om du är en fantastisk ryttare. Det innebär inte att nordsvensken går sämre, bara att den går på sitt sätt. Det hade varit intressant om hästen blev bedömd utifrån sina förutsättningar. Samma gäller oss människor. Är du 1.45 och tränar höjdhopp kommer du aldrig kunna mäta dig med någon som är 1.90. Tävling gör många gånger att man pressas in i en och samma ram.
Hur är det att utbilda allt från nybörjare till elever på hög nivå från olika discipliner?
- Om eleven kommer hit och verkligen vill utveckla sin relation med sin häst är det roligt att undervisa oavsett nivå. Det svåra är när eleverna tror att jag ska lösa problem åt dem. De tror att det finns en quick fix när problemet är att de inte har lyckats förklara för hästen vad det är de vill. Jag kan bara ge tips och råd hur de kan arbeta vidare.
Finns det en speciell känsla du är ute efter med din ridning?
- Självklart är det fantastiskt att rida ett pass där allt flyter, när hästen förstår mig exakt. Samtidigt är det tråkigt att befinna sig i en komfortzon. Jag uppskattar nästan mer när det inte fungerar, när man kämpar med svåra saker men lyckas förbättra en liten detalj. När hästen förstår min hjälp och det nya jag försöker kommunicera. Nu börjar till exempel Ikaros förstå min yttertygel perfekt. Han förstår att han ska böja igenom bättre när jag lägger på ett litet tryck. Då är det riktigt roligt.
Tröttnar du aldrig?
Nej, jag tycker fortfarande ridning är så intressant. Jag lär mig alltid något oavsett om jag rider för Bent Branderup eller tränar själv. Som mest lär jag mig när jag är själv i ridhuset och tränar detaljer. Sen är det alltid bra med en tränare som kan ge vägledning och korrigera mig om jag är på fel spår. Ridningen är nästan mer spännande nu än för tio år sedan. Nu börjar jag förstå vad det är jag håller på med.
Text: Ditte Lundberg
blog comments powered by