Nyfiken på - Marianne Lindsjöö
Marianne Lindsjöö
Marianne Lindsjöö
Född: 1957
Bor: Snart i nybyggt hus på Södertörn söder om Stockholm.
Uppväxt: På Lidingö, sommarställe på Dalarö.
Familj: Två vuxna barn, AnnaCarin, 31, och Stefan, 25.
Ser: Svenska deckare på tv, gärna Beck och Wallander (”sånt som andra skäms för att de gillar”)
Läser: En bok varannan, ibland varje, vecka. Just nu Barack Obamas självbiografi.
Lyssnar på: Ljudböcker i bilen (”jag kör 7 000 mil om året”). Helst med Katarina Ewerlöf eller Stefan Sauk som uppläsare.
När hon får tid 1: Går på musikal och show. Ibland på operan, där farmor var sångerska och hade egen loge (”hon tog med mig på allt”).
När hon får tid 2: Reser till en liten fransk by som ligger där Pyrenéerna möter Medelhavet.
Drömmer om 1: Att få se Helena hoppa OS med vår gemensamma häst Chamonix H i London i sommar.
Drömmer om 2: Att resa till Island och rida. Och att köpa en egen islänning ”när jag blir gammal på riktigt.”
Värsta mardröm: Natten innan jag skulle flyga Helenas och min häst Classic H till VM i Jerez i Spanien 2002 drömde jag att Sylve Söderstrand (förbundskapten för svenska hopplandslaget) sa att jag om inte Classic kunde åka upp för alla rulltrappor på NK, så fick han inte följa med. Jag körde honom till city och lastade av på Hamngatan, men jag fick inte upp honom för rulltrapporna. Helena blev väldigt arg. I verkligheten gick det hur bra som helst att lasta honom, fast rampen upp till flygplanet var jättebrant.
Det visste du inte 1: Lärde sig läsa på egen hand, bara fyra år gammal. Förmodligen genom att läsa på skyltar ”mina föräldrar fattade inte hur det gick till.”
Det visste du inte 2: Var i många år projektledare för maskeradhoppningen i Globen. Fixade musik och attiraljer, ibland tog hon med sig saker hemifrån till både ryttare och hästar.
Började rida: När hon fick tio ridlektioner på Lidingö ridskola i sjuårspresent av morfar. ”Det fanns inga ponnyer, och vi red i manskapssadlar som vägde mer än jag. Mina ben räckte inte nedanför sadelkåporna och jag fick knappt hästen i trav.”
Ville bli när hon var liten: Doktor, hon la bandage på alla mina dockor. Men när hon började rida bestämde hon sig för att jobba med hästar. ”Jag la bandage på mina plasthästar och började drömma om att bli veterinär i stället.”
Är rädd för: Kor
Det bästa med att vara veterinär: Att göra ultraljud och upptäcka ett 14 dagar gammalt foster i ett sto som haft svårt för att bli dräktigt och ägaren gråter av glädje. Då gråter jag också!
Det värsta med att vara veterinär: När jag gör allt som går, men ändå inte får någon respons. Och när en djurägare blir missnöjd. Som veterinär får jag i bland ta smällen när någon blir förtvivlad över att jag måste avliva, men jag kan förstå hur det känns.
Lindsjöö är inte bara veterinär. Hon är hästuppfödare och hoppryttaren Helena Perssons sponsor och hästägare också. Ja, och så är hon Ridsportförbundets ansvarige veterinär på Globen horse show, driver en seminstation, har just börjat blogga och ger snart ut boken Veterinärliv.
– Ska ni intervjua mig?!
Marianne Lindsjöö ringer som så ofta från bilen, på väg mellan två fyrbenta patienter. Hon klarar sig inte utan sin handsfree, en vanlig måndag kan hon ta emot 90 samtal. Och så älskar hon att prata. – Du kommer inte att få tyst på mig! hotar hon.
Efter två timmars intervju kan jag väl konstatera att den varningen både var befogad och ett tecken på god självinsikt. Marianne Lindsjöö är den där typen av människa som gillar att jobba under press och faktiskt blir hög på sina alldeles egna endorfiner. Entusiasmen inför alla nya utmaningar hon just nu står inför sprutar om henne och det märks att hon njuter av att ha mycket att göra och älskar att få mycket gjort.
– Jag har aldrig knarkat och skulle aldrig göra det, men folk undrar ibland om jag går på något, säger hon med glimten i ögat.
På helgerna mellan 50 timmars-veckorna som privatpraktiserande veterinär, ständigt på väg mellan olika stall i södra Stockholm, reser hon världen runt tillsammans med elitryttaren Helena Persson.
– Vi är ute i snitt 30 helger om året. Då bor vi ihop, vi har sett hela världen tillsammans!
Samarbetet började när Marianne Lindsjöö i rollen som hängiven ponnymamma körde sin numera vuxna dotter AnnaCarin till hoppträningar för Helena i början av 1990-talet. En djup vänskap växte fram och snart sponsrade Marianne Helena med gratis veterinärvård (”Helenas mamma tyckte det var så dyrt att vaccinera hästarna, fast jag gav henne kraftig rabatt”).
I dag föder de upp toppstammade hopphästar tillsammans. Just nu deläger de sju hästar tillsammans, bland annat Chamonix H som Helena hopptävlar på högsta nivå. Dom har också sålt hästar för miljonbelopp, bland annat till Brasilien och Japan (”då använder vi alltid mellanhänder, man vill ju inte ha ryska maffian på stallbacken om hästen inte presterar.”) Framgångar som inte hindrar Marianne Lindsjöö från att sköta markservicen när de kamperar ihop i hästlastbilen på tävlingar.
– Jag planerar resorna, handlar, fixar och lagar all mat. Och så vill jag inte bo på hotell, jag vill vara nära hästarna så jag sover i lastbilen med hästskötaren och Helenas pappa som kör, berättar hon glatt.
Under sina 28 år som veterinär har hon alltid haft block och penna liggande i bilen och antecknat stort som smått. I vinter kommer boken Veterinärliv (Voice) med berättelser från hela hennes karriär, från första jobbet som distriktsveterinär i Gnesta i början av 1980-talet till insatser gjorda under de senaste12 år som ansvarig veterinär på Globen horse show. Det blir lite som den brittiske veterinären James Herriots klassiker ”Om de bara kunde tala”, fast på svenska.
Ber man henne så berättar Marianne Lindsjöö gärna om något av allt det hon varit med om under sitt extremt yrkesverksamma liv. Som den där gången hon i ett flygplan på väg till Argentina tvingats öppna en omskakad burk Coca Cola i örat på den panikslagna hopphingsten Marwin, för att han inte skulle lägga sig ner.
– Jag fick blåmärken på ryggen, så hårt tryckte jag mig mot väggen för att kunna ge honom en lugnande spruta. Tre dagar senare vann han en 1.60 cm hoppning med Helena Lundbäck.
Till vardags är jobbet som veterinär såväl tungt som ganska blodigt och smutsigt. Hon jobbar från åtta på morgonen ”tills jag är klar” och då kan klockan ibland hunnit bli åtta igen. Ofta handlar det lika mycket om att ta människor, som om att bota hästar.
– Jag hade en bra lärare på veterinärhögskolan som sa åt oss att innan vi visade att vi tyckte att en gammal hund med munnen full med tandsten var äcklig så skulle vi tänka på ägaren, som älskade sin hund överallt annat. Det tänker jag ofta på.
Sedan många år hyr Marianne Lindsjöö ett litet stall i Haninge söder om Stockholm tillsammans med sin syster och sin dotter. Just nu har hon ingen egen ridhäst, men hoppar allt som oftast upp på dottern AnnaCarins svarta, vackra men egensinniga halvblods sto Zalsa. Och nyligen fick hon en nytändning som ryttare. Sedan några månader tillbaka har hon börjat ta privatlektioner på islandshäst.
– Islänningar är fantastiska, de ligger ner i kurvorna när man galopperar!
Marianne in action.
blog comments powered by