• A
• A
• A

Helenas känsla för hästar.

Redan som tonåring var Helena Persson mer intresserad av att rida bra, än att bara galoppera över åkrar och ängar.
– Jag har alltid varit mest road av att få hästen att kännas bra. Det var det jag ville, säger Helena Persson som hoppas bli en av fem svenska hoppryttare som åker till OS i London i sommar.

Det gamla faluröda stallet ligger uppe på en kulle, omgivet av hagar och åkrar. Byggnaden är sliten, men den vackra skimmeln som sträcker ut huvudet genom den till hälften öppna boxdörren är en av Sveriges allra bästa hopphästar.

– Han ser ut som en kamel, lite svankryggig, men hoppa kan han, säger Helena Persson och klappar sin stjärna Bonzai H på halsen.

Här, på den stadsnära landbygden i Haninge söder om Stockholm, finns det numera betydligt fler hästar än kor. Stallet hyr Helena Persson av en bonde, själv har hon alltid bott i Västerhaninge på andra sidan motorvägen, där landet övergår i Stockholmsförort. Där växte hon upp, där skaffade hon sin första egna lägenhet och där håller hon nu på att renovera ett nyligen inköpt radhus tillsammans med fästmannen.

– Det är mycket slipmaskin just nu, säger hon

Det är ännu tidigt på säsongen, en av årets få tävlingsfria söndagar.

– Jag tävlar fyrtio, fyrtiofem helger om året, säger Helena.

I år har hon och topphästarna Bonzai H och Chamonix H något allra extra att kämpa för. Helena Persson en av de ryttare som kämpar om den åtråvärda reservplatsen i svenska OS-laget. Valet görs utifrån vem som gör bäst ifrån sig på tävlingsplatser runt om i Europa under våren och sommaren.

– Vem som blir femte ryttare är inte klart förrän i juni, juli. Men jag är en av dem som har fått prova OS-kläder, säger Helena Persson som var med som reserv på VM 2002 och EM 2003 och OS i Aten 2004.

Vi sitter i den lilla boden som hennes pappa har byggt för att Helena, hennes två anställda och ett par praktikanter ska kunna värma sig mellan långa arbetspass i stall och ridhus. Samma pappa som hjälper till att håller kostnaderna i aktiebolaget Helena Persson nere genom att så långt det är möjligt laga skrittmaskin, dörrar, hagar och den stora gråa hästlastbilen på egen hand. Och samma pappa som är med som sällskap och byter av Helena på förarplats under de många och långa resorna mellan tävlingsplatser i hela Europa.

– Mina föräldrar har alltid ställt upp otroligt mycket på mig. Julen 2004 tillbringade pappa och jag på en stallbacke i Belgien. Vi försökte skaffa mjölk och koka risgrynsgröt, men jag är inte så bra på franska så jag köpte något som liknade filmjölk istället. Det blev inte så gott, säger Helena och skrattar.

Bland Helenas sponsorer finns Horreds kontorsmöbler, som föder upp och deläger flera av hästarna hon tävlar (det är därför de har ett H efter sina namn), Equality Line, Christoffer Macdermott och veterinär Marianne Lindsjöö, som ju också bloggar på hästliv.se. Marianne Lindsjöö har ställt upp med gratis veterinärvård ända sedan den nu vuxna dottern Anna Carin tränade ponnyhoppning för Helena. Även Marianne Lindsjöö följer med på resorna, som kombinerad veterinär och kocka.

– På många tävlingar finns det inget annat än toast och korv att äta, och det presterar man inte så bra på, säger Helena.

Ridhuset ligger nedanför kullen och i stallet finns tio tävlingshästar, inklusive stjärnorna Bonzai H och Chamonix H.

– En häst är min syster Catherines. Hon är b-tränare i hoppning, men hon har ett ”riktigt” jobb också, säger Helena.

Själv har hon aldrig varit anställd av någon annan än sig själv och aldrig jobbat med något annat än att träna, tävla, föda upp och sälja hopphästar. I dag är Helena Persson en av kanske ett hundratal svenskar som kan försörja sig som tävlingsryttare.

– Prispengarna täcker i bästa fall tävlingskostnaderna. För att få det att gå runt måste jag undervisa och sälja hästar då och då.

Varje dag på väg mellan hemmet och jobbet i stallet åker hon förbi Blåkulla ridskola, där allt började för mer än tre decennier sedan.

– Jag började så tidigt man kunde, jag fick ledas runt, berättar hon.

Det var mamma som börjat rida i vuxen ålder som tog med döttrarna till stallet. Lilla Helena fastnade direkt. Snart var hon en av de där tjejerna som med ryktväskan i handen cyklade grusvägen som slingrar över fälten till ridskolan uppe på höjden.

– Jag blev helt fanatisk. Jag lekte alltid häst, min cykel var en häst, jag sprang som en häst, hoppade som en häst.

Som alla andra fick Helena Persson stå i kö för att få bli skötare, och uppe på hästryggen var hon länge rädd. Särskilt när det var hoppning.

– Men jag vann min första tävling! säger hon med ett leende som avslöjar en vinnarskalle som inte gillar att förlora i Alfapet heller.

– Det blir väldigt lätt tävling för mig. När jag cyklade till stallet så tog jag alltid tid, åker jag skidor tar jag tid. Och är jag inte bra på något, så gör jag det inte. Jag är inte bra på att åka skidor utför, så det har jag slutat med. Jag vill alltid göra allt lite bättre.

Hästarna gav henne en bra start i livet.

– Jag tycker att hästar och djur skapar bra människor, människor som lär sig ta ansvar. Att ta hand om ett djur som är helt beroende dig, det skapar bra värderingar.

Sen blev Helena Persson en av de där ridskoletjejerna som fick sin högsta önskan uppfylld. När hon var tolv år fick hon en egen ponny. Alicia var en nioårig c-ponny, korsning mellan arab, fullblod och polsk bergsponny.

– Hon var väl ingen exemplarisk första ponny, jag trillade av flera gånger i veckan. Men min rädsla försvann med henne, det här med att ramla av blev avdramatiserat.

På Alicia tränade och tävlade Helena upp till medelsvår hoppning, med skiftande resultat.

– Det kunde vara seger i ena klassen och ut i den andra.

Redan som 15-åring gick hon över till stor häst. På den första, Ace of Minstrel, gick det bra, senare med hästen Verona, ännu bättre. Tillsammans vann de tre SM-guld.

– Verona hade en otrolig fighting spirit, hon gjorde allt för mig. Men det hade man inte kunnat se när jag köpte henne. Men jag gick på en min känsla, jag ville ha just henne!

Till tävlingsryttarnas liv hör att ibland sälja sin bästa häst, för att få råd att fortsätta. Så har Helena Persson varit tvungen att sälja sin stjärna, Classic H. Samtidigt är hon tacksam för att det finns människor som har möjlighet att betala miljonbelopp för en riktigt bra häst.

– Det är tur att det finns människor med pengar i branschen, annars skulle det aldrig gå runt.

Hur ska då en häst vara, för att passa Helena Persson? Återigen börjar hon prata om den där känslan.

– Hästen måste ha förmåga, men det finns hästar som har förmåga men som blir så självsäkra att de slarvar och river. Jag vill ha en kämparglöd, ett gott hjärta och en stark vilja. Det handlar om en känsla.

Och så ska hästen, precis som Helena, tycka att det är extremt roligt att tävla.

– Ska man tävla på högsta nivå måste hästen älska att komma in på banan. Jag behöver aldrig leda på mina hästar på lastbilen, de gillar det så mycket att de går på själva.

Som pensionär blev Ace of Minstrel alltid olycklig när de andra hästarna fick kliva ombord, men inte han.

– Han började trampa runt och ville åka med. Jag blev tvungen att skaffa en ryttare som kunde rida honom, han var så van vid att få uppmärksamhet

Men vad är det som gör att hon orkar hålla på, att år efter år? Hur pallar hon 45 helger om året?

– Det är inte bara de 60 sekunderna på banan. Det är en otrolig komplex sport som innehåller så mycket mer än man kan ana när man ger sig in den. Så mycket utveckling, så mycket sökande efter lösningar, produkt utveckling, ekonomi, bokföring, kontakt med sponsorer. Och en helt fantastisk livsstil, som jag älskar.