Separationsångest

Först när vi redan åkt från stallet inser jag att jag aldrig  sa hej då till Tini. Så nu sitter jag här med klump i magen för att jag inte kramade min vackra skimmel en sista gång. . . . 

Hade förstås fullt upp med att fixa -- spraymåla min nya pelare med spån, städa skåpet, se till att den digitala hövågen (från Clas Ohlson, bäst i världen :-) och pannlampan ligger på sin plats och lägga band på mig för att inte skicka kilometerlånga förmanings-sms till Medryttar Marianne som ju faktiskt klarar det mesta alldeles själv :- )  Men snälla snälla glöm nu inte att göra rent under snösulorna så de inte får hovbölder, Dip ska ha TVÅ vintertäcken och lös täckesgjord på det innersta, de ska dela på 1 dl b-vitamin varje dag och och vill du vara jättesnäll att köpa Lin- Kli-Pellets så att Dip slipper bli så lös i magen.

I morgon bär det av till Indien, först ett tungt reportage om trafficking i New Delhi och sedan ett resknäck från Kerala - ska bo på två olika homstays, sitta på en skuggig veranda, läsa om De små tingens gud (Arundhati Roy) och se backwater-båtarna glida förbi. Två veckor blir jag borta och under tiden ska super snälla Marianne Sandberg med döttrar ta hand om pållarna och klippan Håkan (så klart) om alla kidsen.

Och herregud, du förbjudna tanke, men i detta nu inser jag att jag inte ägnat risken att det skulle hänga ungarna något medan jag är borta ens en flyktig tanke. Men några gånger varit nära nog lamslagen av tanken på att Tini eller Dip skulle få kolik eller få ett ben avsparkat medan jag är borta.

Och så minns jag en gång för många år sedan, när jag erkände för H att visst var jag rädd för att barnen skulle trilla av. Men inte för att de skulle skada sig eller bli handikappade för resten av livet – utan för att de skulle slå sig så att de inte ville rida mer. Men det är ett tag sen nu.

Så hej då, Tini. Och Dip. Ja, och hej då, ungar! Och Håkan.